Post

Att äga är att bli ägd / To own is to be owned

10 comments

Text in english below the photos
Saker
 tar plats och tid. Ju mer saker vi har, ju mer plats behöver vi. Kanske behöver vi då lägga mer tid på att få råd med plats. Sakerna tar över. För att fortsätta ha råd med mer plats måste vi kanske jobba mer, och har då mindre tid att lägga på att använda sakerna. Vem äger vem om sakerna äger din tid?

Vad skulle du göra om du hade mer tid?

Att köpa lägenhet med pojkvän var bland det läskigaste jag gjort. Och det höll inte länge. För nästan 3 år sedan sålde jag och min dåvarande sambo vår lägenhet och bröt upp, men fortfarande vänner och båda med en ny inställning av att leva enklare. Vi skänkte och sålde säkert 70% av allt vi lyckats samla på oss. Jag har aldrig gillat prylar. För varje pryl vi lämnade ifrån oss ökade lättheten. En känsla av frihet infann sig igen. Inget som höll oss fast. Han flyttade in i vår gamla surfbuss och provade ett nomadliv ett år innan han hittade en enkel stuga i fjällen. Jag har rest nästan konstant i ett äventyrligt nomadliv. Jag älskar frihet.

Men allting förändras (förutom att jag fortfarande älskar kontraster). Från ett liv i konstant rörelse är jag nu beredd att ha ett litet hem. Men bara ett hem som rör på sig.  Jag har provat att bo i lägenhet flera gånger, men jag har känt mig instängd. Gillar inte fyra täta väggar. I Egypten hyrde jag ett litet trähus på ett annat hus, det var mer okej för väggarna var inte täta och man hörde havet och vinden hela tiden. Det var ett lager sand på golvet. Jag måste ha naturen nära.

Så nu har jag köpt en båt. 15m2 att bo på. Det kallas husbåt först när man är skriven på båten och bor där permanent. Det kommer jag inte göra. Men att bo på båt borde varit självklart från början. Jag hittade på undanflykter som att ‘det tar en massa tid och omsorg’. Nu vill jag lägga tid och omsorg på båten. För jag får bo vid det som jag älskar mest – havet. Jag kommer vara omgiven av vatten. Sova på vatten och vakna till klucket av vågor. Det är värt allt. Jag kommer äga båten, den kommer äga mig. Men det är mer som att vara ägd av kärleken till havet än av en båt. Det här kommer gå bra. Det är mer ett projekt än ett hem.

Så gav jag mig in i båtvärlden. Tillbringade timmar med att lära mig allt om bottenfärg. På västkusten finns bara giftiga bottenfärger för att förhindra påväxt. De skyddar båtens skrov genom att långsamt sippra ut gift som dödar havstulpaner och alger. Det verkade normalt att man ville ha en stark bottenfärg. Hela min själ protesterade. Jag älskar ju havet. Jag kan inte medvetet släppa ut gift. Jag gör vad som helst annat! Det finns många alternativa vägar. Det finns ultraljudvågor som kan sändas ut i skrovet, det finns en sms-tjänst som berättar när havstulpanerna börjar sätta sig, det finns skrovdukar och möjligheter att tvätta skrovet ofta. Så får det bli. Jag går vidare med solcellspaneler, kanske ett vindkraftverk, förbränningstoalett och letar ett gråvattenfilter för att leva så miljövänligt och hållbart som möjligt. Det känns viktigt.

Båten var i stort sätt redo att flytta in i. Jag skulle bara lägga in ett nytt golv. Även under köket. Det slutade med att jag rev ut köket, målade om, rev ner en vägg och lärde mig bygga en ny vägg för att få 40 cm större badrum. Jag slogs med den gamla toaletten och tillhörande slang och vann när den låg still på marken. Detta är mitt första helt egna boende som jag inte delar med någon, så jag gör om det precis som jag vill ha det. Jag lärde mig att svetsa fast offeranoder, hur man målar, blästrar, fogar och en massa annat hantverk. Jag blev kär. Jag glömde bort tiden, lusten att äta och sova och ville helst av allt vara på varvet där båten ligger på land. Jag hade inte klarat det utan nya och gamla vänners hjälp.

Jag köpte verktyg, träbitar och nya slags lim och självdragande skruv som aldrig förr. När jag gick genom butiker i stan på väg till jobb kollade jag snarare in svets-sömmar, fogar och bra förlängningskablar snarare än det senaste höstmodet.  Båtjobbet äger mina tankar. Det är inte klart än. Det är en bra bit kvar och jag njuter. En del av mig vill inte att det blir klart för att jobbet i sig är så kul. Men jag hittar nog nya projekt..

img_5940 img_6411 img_6348 img_6347 img_6345 img_6336 img_6335 img_6183 img_6172 img_6109 img_6103 img_6100 img_6096 img_5993 img_5956

English
Stuff takes space and time. The more things we have, the more space we need. Maybe we need to spend more time on getting affordable place. The stuff takes over. To afford more space, we may have to work more, and then have less time to spend on the use of things. Who owns who?

What would you do if you had more time?

I tried to live a ‘normal’ life  (by swedish standards) some years ago. It didn’t last. Almost three years ago me and my partner sold our apartment. Both of us with a new attitude of living a more simple life. We donated and sold over  70% of everything we managed to collect. For every item we left a sense of freedom returned. Nothing that kept us stuck. He moved into our old surf bus and tried a nomadic life a year before he found a simple cabin in the mountains. I have traveled almost constantly since then in an adventurous nomadic life.

But everything changes. Except that I still love contrasts. From a life of constant movement and travelling I am now prepared to have a home. But only a home that moves. I’ve tried to stay in the apartment several times, but I’ve felt trapped. Four solid walls feels like a prison. In Egypt, I rented a small wooden house on top of another house. It was more okay because the walls were not tight and you could hear the sea and the wind all the time. There was a layer of sand on the floor. I must be close to nature.

So now I have bought a boat. 15m2 to live in. It should have been obvious from the beginning. But I made excuses like “It takes a lot of time and care ‘. Now I want to put time and care into the boat. Because I get to stay where I love the most – the sea. I will be surrounded by water. Sleeping on water and wake to the sound of waves. It’s worth everything. It’s more like being owned by the love of the sea than of a boat. This will go well.

So, I went into the boating world. I spent hours learning all about the antifouling bottom color. On the West Coast’s only toxic bottom paints to prevent fouling. They protect the hull by slowly seep poison, killing barnacles and algae. It seemed normal that you wanted to have a strong ground color. My whole soul protested. I love the sea. I can not consciously let out poison. There are many alternative ways. There are ultrasonic waves that can be sent into the hull, there is a text-messaging service that tells you when the barnacles begin to settle, there’s hull cloths and the opportunity to wash the hull frequently. So be it. I will go on with solar panels, perhaps a wind turbine, combustion toilet and looking a greywater filter to live as environmentally friendly and sustainable as possible. It feels important.

The boat was virtually ready to move in. I would only need to add a new floor. It ended up with me tearing out the kitchen, repainting, tore down a wall and learned to build a new wall to get 40 cm larger bathroom. I was fighting with the old toilet and associated tubing and won when it was finally on the ground. This is my first own accommodation I do not share with anyone, so I decided to do it just like I want it. I learned to weld anodes, how to paint, sandblasting and lots of other crafts. I fell in love. I forgot about the time, the urge to eat and sleep and wanted most of all to be at the shipyard where the boat is on land.

I bought tools, pieces of wood and new kinds of glue and self tapping screw as never before. When I went through the shops in town on the way to work I checked the welding seams, joints and good extension cables rather than the latest fall fashions. The boat owns my thoughts. Part of me doesn’t want the work to finish, and maybe it never will. But I’m sure I’ll find new projects..